Transamerica

Jag hoppades, och jag trodde, att Transamerica skulle vara en kanonrulle. Med tanke på dess tema och att den vunnit Oscar var mina förväntningar högt ställda. Tyvärr uppfylldes dem inte.

Transamerica handlar om den transsexuella Bree (Felicity Huffman) som lever ett tillbakaryggat och ordinärt liv. Hon drömmer om att genomföra en könsbytesoperation. En vecka innan hennes dröm ska bli verklighet får hon ett samtal som raserar hennes tillvaro. Hon har en sjuttonårig son, fast i häktet och i stort behov av en fader. Hon bestämmer sig för att se sonen och det hela slutar i med en road trip som förevigt förändrar bådas liv.

Filmen åker berg och dalbana genom nästan hela filmen. I bland är filmen humoristisk, för att i nästa scen, bli dramatisk. Det är dess största nackdel, att den ofta byter färg, likt en kamelont. Skådespelarinsatserna, och framförallt Duffman, ger realistiska intryck men filmens störta brist är att det inte egentligen händer någonting förens i slutet. Regissören Duncan Tucker tycker jag misslyckas radikalt med att bygga upp en känsla kring huvudpersonerna. När Bree blir verbalt avklädd av sin konservativa moder i slutet skrattar man istället för att tycka synd om henne.

Sammafattningsvis är Transamerica ingen dålig film. Tvärtom. Det är en vacker historia med vackert foto om två vilsna själar som försöker finna sig själv befriad klicheéfyllda inslag. Det negativa är att personporträtten lämnar mer att önska och att filmen byter skepnad och avsaknaden på händelser som för historien framåt.