X-men 3: The Last stand

Om man var tvungen att summera X-Men 3: The last stand på antingen en mening eller ett ord hade jag haft svårt att välja mellan själlös och som ett vackert, men tomt skal. Båda omskrivningarna fungerar och den av mig, upphausade X-Men 3 är inget annat än en enda stor besvikelse.

De tidigare filmernas handling centrerades kring Logan, Rogue, Jean Grey kontra Magneto och Mystique. Till denna film har man adderat ett par, ur cool-faktor sedd, rätt fräna men platta X-mens. Platta för att inget utrymme ges för att lära känna dem. Vad fyller Ben Fosters karaktär Angel för funktion egentligen och vart tog Nightcrawler vägen? Intrigen är fånig och aldrig under dem 1 timme och 40 minuter långa filmen känns det som om man bryr sig om mutanternas framtida existens eller om någon.

Den av media upphausade Da-Vinci Koden var en medioker upplevelse och den av mig hett efterlängtade X-Men var en besvikelse. Regissören Bret Ratner (som förövrigt dejtar Lindsay Lohan, gross) lyckas inte på ett enda plan vara på samma nivå som tidigare regissören Bryan Singer.