Tjenare Kungen

Om jag ska vara helt ärlig var mina förväntningar på Tjenare Kungen lågt ställda. En hyllning av hockeyfrillan, punk och 80-talet är ingenting som får mig i extas. Dåligt utbud av nya filmer blandat med tristess gjorde att jag tog mig tid att se filmen, vilket i efterhand, inte ångras.

På en koncert möts den oerfarne och osäkre Abra och den, på ytan, självsäkra och världsvane Millan. Abra är inte tillfreds med sig själv, sin omgivning och familj. Därför lurar Abra Millan att hon bor i Göteborg och slår följe med turnebussen ner till Göteborg.

Väl framme börjar de umgås och drömmen om att starta ett eget band - Tjenare Kungen föds. Vägen till att bli sedd och hörd av skivbolgen är en dans med svåra och brokiga steg. Addera svartsjuka, bråk och lögner och man han receptet för Tjenare Kungen.

Filmen har en rätt klichéfylld och trivial handling men det har man överseende med när musiken, klädseln och den rätta 80-tals infinner sig. En av filmens absoluta bästa element är just dessa.

Filmen innehåller kort och gott en skön retrostämning, skön musik och istället för att se själlösa Hollywood-produktioner se en film med lite klös i.