V for Vendetta

I kväll hade V for Vendetta premiär på filmstaden. Jag var sent ute och fruktade det värsta. Att biljetterna skulle ha tagit slut. En annan sak jag fruktade var att salongen skulle vara fylld med fjortisar väntandes på en DC-comic actionfilm i stil med Spiderman. Lyckligt nog var varken biljetterna slut eller salongen fylld med fjortisar. Salongen var nästintill öde. Jag räknade och endast 20-25 av 150 sittplatser var upptagna. Lite besviken blev jag allt. Inga störande småbarn att racka ner på.

Handlingen för V for Vendetta är satt i England, i en nära framtid där fascismen fått ett starkt fäste och där oliktänkande är oönskade. En kväll blir Evey (Natalie Portman) räddad ur en komplex situation av V. En litterär, intelligent hjälte med stor vokabulär. Inte helt lik de vanliga hjältarna man ofta ser i dag. Efter att blivit räddad blir Evey och V allierade i kampen mot de styrande i England.

V for Vendetta är gjord av Wachowski-bröderna som tidigare gjort Matrix-trilogin. Även om filmen faller inom ramen för vad som klassas som actionfilm är det få actionsekvenser i filmen utan i stället läggs stor vikt vid dialogerna. Och dialogerna är verkligen filmens höjdpunkt där många litterära paralleller görs. Vissa är roliga, andra smarta. Filmen är även en aning kontroversiell eftersom den handlar om terrorism. Vad är skillnaden på statsterrorism och personlig terrorism? Vart dras gränserna?

Filmen var en positiv överraskning. Mina förväntningar var neutralt ställda. Jag förväntade mig en slätstruken dussinfilm men i stället fick jag en smart actionfilm innehållandes en och två överraskande vändningar. Det enda jag egentligen ogillar är actionscenerna. Jag ogillar skarpt hur en person, beväpnad med knivar mot automatvapen, hoppar runt och tar ihjäl tio stycken elittränade vakter som om det lika enkelt som att stjäla godis från småbarn.

Sammanfattningsvis är V for Vendetta en sevärd film. Inget mästerverk, men helt klart bättre än genomsnittsfilmerna.