God jul.

Tomten gav mig Lady Vengeance och Hämnarens Resa, jag är nöjd. GOD JUL!!!!!!!!!!!!!!!!!!"

Eragon

Eragon är en film jag varit kluven inför. Efter besviken med Narnia svor jag (nåja) att aldrig mer se en fantasyfilm. Nåväl, man är inte bättre än att man ändrar sig. Med väldigt låga förhoppningar intog jag min position i salongen.

I Alagaesia, en Midgårdinfluerad värld, finner bondpojken Eragon ett ägg när han är ute och jagar. Ägget kläcks och fram kommer en drake och över en natt förändras Eragons liv. Från att ha varit en bondpojk får han reda på att han är den utvalde, en drakryttare. Hans plikt blir att tillsammans med sin drake Saphira rädda världen från den onde konungen Galbatorix. Känns handlingen igen från Star Wars och Sagan om Ringen? Det är väl ingen hemlighet att Christopher Paolini som skrivit novellen filmen är baserad på blivit influerad av Tolken och Lucas.

Eragon är en film som saknar hjärta och själ. Vi kastas rakt in i handlingen utan djupgående information till vad som händer i Alagaesia och vad som hänt tidigare. Stefen Fangmeier litar till att vi är bekant med bakgrundshistorien. Filmen har fått en åldersgräns på sju år vilket lett till diverse kompromisser för Fangmeier. Det mest synliga är att speltiden är lite mindre än två timmar. Detta får synbara konsekvenser för händelseförloppet, filmens första två hundra sidor avverkas på en kvart ungefär. Över en natt går Eragon från att vara en bondpojke utan kvalitér i krig till att bli en mördarmaskin. I bland tvingas Fangmeier addera antal onödiga one liners för att den yngre publiken ska greppa vad som händer. Vi äldre sitter och suckar. Även detta för att tillmötesgå den yngre publiken. Även om Christopher Paolini lånat friskt, rentav stulit en del från förebilder som Tolken och Lukas finns en helt klart duglig story att basera en film på.

Filmen hade gjort sig bättre som en tre timmars film eftersom man då på riktigt kunnat presentera bakgrundshistorian och byggt upp karaktärerna som tyvärr är gjorda i papp.
Man kan inte heller beskylla Eragon för att vara en mångbottnad film som får en att tänka efter. Den är lite komplicerad som vilken American Pie film som helst. En annan störande detalj är dialogerna, eller bristen på dem. Skådespelarna ges ingen frihet utan tvingas slaviskt att följa manuset. Edward Spleers saknar karisma och talang för att passa in i rollen som bondpojken som blir en riddare. Han må vara tillräckligt fin för att attrahera den yngre publiken och få dem att se filmen men det är också allt. Däremot fungerar Jeremy Irons osedvanligt bra i rollen som Brom, men även Robert Carlyle är bra castad.

Specialeffekterna är trots - filmens budget - osedvanligt dåliga. Draken Saphira är vackra men urgulerna är pinsamt dåligt gjorda. Som kompisens brorsa sade:

- Det är fan illa när statisterna i Sagan om Ringen är snyggare gjorda än urgulerna.

Urgulerna är som namnet säger, Eragons svar på Sagan om Ringens orcher. Här har man krigsmålat människor i svart och räknade kallt med att vi skulle acceptera det. I filmens slutskede, det stora kriget, avhandlas på tio minuter och här bjuds vi på fler klichér och sentimentala ögonblick än vad vi får krigsscener. Koreografin under fightscenerna är osedvanligt dåliga och klippningen ännu sämre. Utan att ta i för mycket vågar jag påstå att på sina ställen kan vara svårt att greppa vad som faktiskt händer eftersom klippningen är så dåligt utförd.

För att summera: Eragon är en platt fantasyfilm med stereotypa karaktärer och krystade dialoger. Fantasy for kids.

Hmm.

Sopranos boxarna för 199:- styck.

Sopranos säsong ett till fem finns till priset av en vanlig spelfilm på en Elgiganten affär nära dig. Skynda dig att slå till innan dem tar slut. Har du en kompis, farbror eller någon annan du känner som gillar maffiafilmer men ännu inte sett HBO:s prisbelönta serie, tveka inte, - slå till i dag.

The Black Dahlia

Idag fick jag chansen (tack Café) att se den - för mig - efterlängtade The Black Dahlia. Filmen är baserad på James Ellroys hyllade novell med samma namn och med Brian de Palma som regissör. Filmen har, trots väldigt bra grund att stå på, fått ett svalt välkommande.

Att filmen är dålig, lika dålig som betygen den fått är förvisso inte helt fel, men inte heller rätt. Det är väldigt beroende av om man faktiskt läst boken eller ej. Har man läst den blir man nog tämligen besviken men om man inte gjort är risken överväldigande att man blir positivt överraskad. Så jävla dålig, medioker, - välj själv, är den faktiskt inte, trots att den innehåller en hel del mindre bra inslag.

Filmen handlar om två poliser, spelade av Josh Hartnett och Aaron Eckhart som skall undersöka det bestialiska mordet på unga Elizabeth Short. Inte långt efter påbörjad utredning kommer det fram att flickvännen till ena polisen kände offret och en ond spiral med lögner och mord som huvudingrediens inleds.

Det är här Brian de Palma gör sitt första fel. Istället för att fokusera på den primära storyn, att lösa mordet på Elizabeth Short läggs alldeles för mycket tid på sidohandlingar, om andra mord och andra triviala vardagsproblem . Kontentan blir att ingenting ges tillräckligt med utrymme, ingenting synas på djupet. Ingen av huvudkaraktärerna presenteras på ett djupare plan, deras motiv och val känns ofta obefogade och omotiverade vilket i sin tur leder till att det är svårt att relatera och bygga upp känslor för dem. Om de Palma ägnat större tid till att presentera karaktärerna hade det blivit enklare att relatera. Den röda tråden i denna recension kommer att vara beslut, att fatta beslut.

Ensemblen är filmens starka punkt även då den inte är klockren. Josh Hartnett funkar, Aaron Eckhart likaså. Scarlett Johansson är som alltid bra och även Hillary Swank kommer undan med hedern i behåll. Miljöerna i filmen känns inte riktigt autentiska och även om scenografin är klart godkänd känns det inte riktigt som 1940-talet och Hollywood. Brian de Palma skulle ha kollat av och kopierat Curtis Hansons L. A. Confidential på den punkten. Även den filmen baserad på en James Ellroy novell.

Under filmens två timmar långa speltid kändes det ett par gånger att Brian de Palma tog felaktiga beslut. Filmens första trettio minuter är väldigt explosiva och bådar gott. Sedan sjunker tempot och filmen kommer aldrig upp i samma tempo och när filmens klimax precis svept förbi är man knappt medveten om det. När filmen sen går in i en dvala och man tror den ska summeras kastas man in i händelsernas centrum igen. Och det går fort, alldeles för fort. Filmens avslutande del kunde mycket väl varit en kvart längre. I stället avrundas filmen alldeles för fort. Även det ett felaktigt beslut av Brian de Palma. Om sidohistorierna tilldelats mindre utrymme hade tredje akten kunnat förlängas.

Men trots all kritik ovan är The Black Dahlia en sevärd film trots dess brister. Om man inte läst boken minskar risken att man blir besviken. Det är en något segdragen. Allting finns här, ett tät manus som skrikit efter att bli filmatiserat, en pålitlig regissör och en bra ensemble. Om Brian de Palma lagt större vikt vid själva handlingen, givit karaktärerna ett större djup hade resultatet blivit dimensioner bättre. Tråkigt nog stannar The Black Dahlia vid att vara en platt film med intressant story och i detta fall, en klumpig regissör. Som jag nämnde ovan handlar detta om beslut. De Palmas misslyckande går inte att skylla på att storyn inte fungerade, att budgeten inte var tillräcklig. För när väl vankas summering faller filmen på felaktiga beslut. Om ändå filmens fokus legat på att lösa mordet, att göra karaktärerna mångbottnade, att belysa dessa punkter så hade resultatet mycket väl kunnat vara raka motsatsen.

Babas bilar..

Suger därför att..

Fotot är amatörsmässigt. Det glömdes till och med att vitbalansera en gång. Amatörer kan göra misstagen - OKEJ - men fan inte proffs.

Andreas Wilson är en hopplöst dålig skådespelare som lever på sin pretty boy look. Antingen överspelar han å det grövsta i vanliga dialoger och inger ett väldigt träigt och transparent intryck i andra, - noll trovärdighet med andra ord. När ska film-sverige inse att han är världelös? Nog för att han är kass men det är inte hans fel att filmen är kass, det är Rafael Edholms.

Alldeles för vanlig. Ingenting nytt under solen. Typisk schablonfilm med kulturkrockar vilket vi sett alldeles en, två och tio gånger tidigare. Roliga turk får hjälp av galen norrman.

Babas bilar är så dålig att man skrattade åt eländet när man såg den och i efterhand ändå kan tycka filmen var sevärd. They call that a paradox.

Spontan tanke om The Departed

I detta ögonblick rullar eftertexterna till Martin Scorseses senaste alster The Departed. Vi kan säga så här, jag älskar Martin Scorsese. Många av mina favoritfilmer är gjorda av han. Om en film är medioker kan jag ändå se något i den och tycka om den just för att Scorsese regisserat.

The Departed största problem är att som det brukar vara vid remakes remakes; Byt ut miljö och skådespelare, kör samma historia på en annan plats. Egentligen bör jag väl inte vara överraskad att Departed följer samma dramaturgi som Infernal Affairs. Men jag blir det ändå, dumdristig är vad jag är.

The Departed var sämre än IA för att:

- Storyn är exakt likadan som i IA. Har man sett IA vet man i princip exakt vad som kommer att ske, när det kommer att ske.

- Nog för att Leonardo Di Caprio är bra i huvudrollen (dock inte så bra som vissa hävdar) kände jag ingen som helst sympati för hans karaktär. En styrka Infernal Affairs hade var att man fällde en tår under filmen klimax. Här bryr man sig inte. Den enda man kände en viss sympati för var Mark Wahlbergs karaktär.

- Filmen är väldigt platt. Första timmen var intressant. Andra timmen är en enda lång transportsträcka mot slutet. Filmen utspelar sig under ett par år vilket inte märks av alls. Det känns som om det hela utspelar sig under ett par månader.

Nog för att jag hade en avvikande kopia under ett par tillfällen under filmens klimax, men ändå, det kan inte avgöra allt. Hur som helst tänker jag se filmen igen om ett tag och senare på bio.