Eragon

Eragon är en film jag varit kluven inför. Efter besviken med Narnia svor jag (nåja) att aldrig mer se en fantasyfilm. Nåväl, man är inte bättre än att man ändrar sig. Med väldigt låga förhoppningar intog jag min position i salongen.

I Alagaesia, en Midgårdinfluerad värld, finner bondpojken Eragon ett ägg när han är ute och jagar. Ägget kläcks och fram kommer en drake och över en natt förändras Eragons liv. Från att ha varit en bondpojk får han reda på att han är den utvalde, en drakryttare. Hans plikt blir att tillsammans med sin drake Saphira rädda världen från den onde konungen Galbatorix. Känns handlingen igen från Star Wars och Sagan om Ringen? Det är väl ingen hemlighet att Christopher Paolini som skrivit novellen filmen är baserad på blivit influerad av Tolken och Lucas.

Eragon är en film som saknar hjärta och själ. Vi kastas rakt in i handlingen utan djupgående information till vad som händer i Alagaesia och vad som hänt tidigare. Stefen Fangmeier litar till att vi är bekant med bakgrundshistorien. Filmen har fått en åldersgräns på sju år vilket lett till diverse kompromisser för Fangmeier. Det mest synliga är att speltiden är lite mindre än två timmar. Detta får synbara konsekvenser för händelseförloppet, filmens första två hundra sidor avverkas på en kvart ungefär. Över en natt går Eragon från att vara en bondpojke utan kvalitér i krig till att bli en mördarmaskin. I bland tvingas Fangmeier addera antal onödiga one liners för att den yngre publiken ska greppa vad som händer. Vi äldre sitter och suckar. Även detta för att tillmötesgå den yngre publiken. Även om Christopher Paolini lånat friskt, rentav stulit en del från förebilder som Tolken och Lukas finns en helt klart duglig story att basera en film på.

Filmen hade gjort sig bättre som en tre timmars film eftersom man då på riktigt kunnat presentera bakgrundshistorian och byggt upp karaktärerna som tyvärr är gjorda i papp.
Man kan inte heller beskylla Eragon för att vara en mångbottnad film som får en att tänka efter. Den är lite komplicerad som vilken American Pie film som helst. En annan störande detalj är dialogerna, eller bristen på dem. Skådespelarna ges ingen frihet utan tvingas slaviskt att följa manuset. Edward Spleers saknar karisma och talang för att passa in i rollen som bondpojken som blir en riddare. Han må vara tillräckligt fin för att attrahera den yngre publiken och få dem att se filmen men det är också allt. Däremot fungerar Jeremy Irons osedvanligt bra i rollen som Brom, men även Robert Carlyle är bra castad.

Specialeffekterna är trots - filmens budget - osedvanligt dåliga. Draken Saphira är vackra men urgulerna är pinsamt dåligt gjorda. Som kompisens brorsa sade:

- Det är fan illa när statisterna i Sagan om Ringen är snyggare gjorda än urgulerna.

Urgulerna är som namnet säger, Eragons svar på Sagan om Ringens orcher. Här har man krigsmålat människor i svart och räknade kallt med att vi skulle acceptera det. I filmens slutskede, det stora kriget, avhandlas på tio minuter och här bjuds vi på fler klichér och sentimentala ögonblick än vad vi får krigsscener. Koreografin under fightscenerna är osedvanligt dåliga och klippningen ännu sämre. Utan att ta i för mycket vågar jag påstå att på sina ställen kan vara svårt att greppa vad som faktiskt händer eftersom klippningen är så dåligt utförd.

För att summera: Eragon är en platt fantasyfilm med stereotypa karaktärer och krystade dialoger. Fantasy for kids.