The Black Dahlia

Idag fick jag chansen (tack Café) att se den - för mig - efterlängtade The Black Dahlia. Filmen är baserad på James Ellroys hyllade novell med samma namn och med Brian de Palma som regissör. Filmen har, trots väldigt bra grund att stå på, fått ett svalt välkommande.

Att filmen är dålig, lika dålig som betygen den fått är förvisso inte helt fel, men inte heller rätt. Det är väldigt beroende av om man faktiskt läst boken eller ej. Har man läst den blir man nog tämligen besviken men om man inte gjort är risken överväldigande att man blir positivt överraskad. Så jävla dålig, medioker, - välj själv, är den faktiskt inte, trots att den innehåller en hel del mindre bra inslag.

Filmen handlar om två poliser, spelade av Josh Hartnett och Aaron Eckhart som skall undersöka det bestialiska mordet på unga Elizabeth Short. Inte långt efter påbörjad utredning kommer det fram att flickvännen till ena polisen kände offret och en ond spiral med lögner och mord som huvudingrediens inleds.

Det är här Brian de Palma gör sitt första fel. Istället för att fokusera på den primära storyn, att lösa mordet på Elizabeth Short läggs alldeles för mycket tid på sidohandlingar, om andra mord och andra triviala vardagsproblem . Kontentan blir att ingenting ges tillräckligt med utrymme, ingenting synas på djupet. Ingen av huvudkaraktärerna presenteras på ett djupare plan, deras motiv och val känns ofta obefogade och omotiverade vilket i sin tur leder till att det är svårt att relatera och bygga upp känslor för dem. Om de Palma ägnat större tid till att presentera karaktärerna hade det blivit enklare att relatera. Den röda tråden i denna recension kommer att vara beslut, att fatta beslut.

Ensemblen är filmens starka punkt även då den inte är klockren. Josh Hartnett funkar, Aaron Eckhart likaså. Scarlett Johansson är som alltid bra och även Hillary Swank kommer undan med hedern i behåll. Miljöerna i filmen känns inte riktigt autentiska och även om scenografin är klart godkänd känns det inte riktigt som 1940-talet och Hollywood. Brian de Palma skulle ha kollat av och kopierat Curtis Hansons L. A. Confidential på den punkten. Även den filmen baserad på en James Ellroy novell.

Under filmens två timmar långa speltid kändes det ett par gånger att Brian de Palma tog felaktiga beslut. Filmens första trettio minuter är väldigt explosiva och bådar gott. Sedan sjunker tempot och filmen kommer aldrig upp i samma tempo och när filmens klimax precis svept förbi är man knappt medveten om det. När filmen sen går in i en dvala och man tror den ska summeras kastas man in i händelsernas centrum igen. Och det går fort, alldeles för fort. Filmens avslutande del kunde mycket väl varit en kvart längre. I stället avrundas filmen alldeles för fort. Även det ett felaktigt beslut av Brian de Palma. Om sidohistorierna tilldelats mindre utrymme hade tredje akten kunnat förlängas.

Men trots all kritik ovan är The Black Dahlia en sevärd film trots dess brister. Om man inte läst boken minskar risken att man blir besviken. Det är en något segdragen. Allting finns här, ett tät manus som skrikit efter att bli filmatiserat, en pålitlig regissör och en bra ensemble. Om Brian de Palma lagt större vikt vid själva handlingen, givit karaktärerna ett större djup hade resultatet blivit dimensioner bättre. Tråkigt nog stannar The Black Dahlia vid att vara en platt film med intressant story och i detta fall, en klumpig regissör. Som jag nämnde ovan handlar detta om beslut. De Palmas misslyckande går inte att skylla på att storyn inte fungerade, att budgeten inte var tillräcklig. För när väl vankas summering faller filmen på felaktiga beslut. Om ändå filmens fokus legat på att lösa mordet, att göra karaktärerna mångbottnade, att belysa dessa punkter så hade resultatet mycket väl kunnat vara raka motsatsen.