X-men 3 bilder.

Fler bilder från Spiderman 3.

Cred till toadape för bilderna.

The Departed

Den fjärde november går The Departed upp på biograferna i USA. The Departed är regisserad av Martin Scorsese och skådespelare som Leonardo Di Caprio, Matt Damon och Jack Nicholson medverkar.

Filmen är en remake av Hongkong-rullen Infernal Affairs från 2002. Filmen handlar om två män (Di Caprio och Damon) - ståendes på varsin sida av lagen - som infiltrerar polisen respektive den irlänska maffian. Vid ett tillslag märker båda sidor att de har en mulvad inom gruppen och båda två måste ta reda på vem mulvaden är för att inte bli dödad.

Jag ogillar remakes. Ofta är de betydligt sämre än originalen men med tanke på att det är Scorsese som står för regin samt att skådespelarlistan är av hög kvalite gör filmen intressant, trots att det är en remake.






Mer info om filmen http://www.imdb.com/title/tt0407887/

Recension: The Butterfly Effect

The Butterfly Effect är regisserad av Eric Bress vars största merit är kalkonrullen Final Destination 2. I huvdrollerna ses Aston Kutcher och Amy Smart. Efter att ha gjort en rad mindre seriösa roller spåddes Butterfly Effect bli det stora genombrottet för Kutcher. Han gör en bra insats men filmen är tyvärr sjukt överskattad.

Filmen handlar om Evan Trebourn (Kutcher) som tappat uppfattning om tid och rum. Han lider av blackouts vilket gör att viktiga händelser från hans barndom fallit i glömska. Som liten blev han ombedd av sin psykolog att börja föra dagbok över allting han gör. När Evan börjar på college finner han sina gamla dagböcker och märker att när han läser ur dem förflyttas han tillbaka i tid - dit där händelserna inträffade - och han upptäcker att han kan - genom att agera annorlunda - ändra och återskapa minnerna. Men om han förändrar en sak - förändras allting.
I stora drag handlar filmen om Evans försök till att förändra livet för honom själv, sin moder, sina vänner och framförallt Kayleigh (Amy Smart) till det bättre.

Butterfly Effect är en slätstruken amerikansk dussinfilm med en - på ytan - intressant historia.
Otroligt nog kallar vissa filmen för djup och felaktigt har filmen jämförts med alstern Donnie Darko. Anledningen till jämförelserna dem emellan är att båda filmerna sägs vara djupa, vilket är felvisande. Donnie Darko är det - men inte The Butterfly Effect

Filmens manus är bra men Bress lämnar ingenting till åhörarna att få tänka efter själv utan allting serveras på silverfat - vilket är tråkigt. Filmen hade varit betydligt intressantare om man fått tänka efter lite själv. Det är synd att filmbolaget inte vågade visa det alternativa slutet som är mer överraskande och rakt igenom bättre än originalslutet.

Aston Kutcher bryter mönstret med Butterfly Effect och visar att han kan göra seriösa rolltolkningar och Eric Bress visar att han är bra på att skriva manus. Bra tanke - mindre bra utförande sammanfattar The Butterfly Effect.

2/5

Tre nya bilder från Casino Royale

Donnie Darko tolkning

Nedan följer en jämförelse mellan Donnie i filmen Donnie Darko och en Messias figur. Detta var ett skolarbete och ingick i kursen Religion A.

Donnie Darko – Jesus 2000-talets Jesus?

En av de senaste årens i våran mening intressantaste filmer är Donnie Darko från 2002. Den berättar historien om en mycket speciell tonåring som får uppleva en hel mystiska grejer och till slut kommer till insikt om vad som är viktigt i livet.

Under tiden när Donnie försöker ta reda på vem han är och varför han blev räddad från att dö försöker han handskas med sin familj, sin konservativa gymnastiklärare samt sin psykolog. Det är genom besöken hos henne vi åhörare får insikt i Donnies tankar och funderingar om livet, och om en eventuell Gud. Han säger sig vara osäker på guds existens och uttrycker en övertygelse att om alla levande varelser dör ensamma, då finns ingen gud.

Likheterna med religiösa föreställningar om en Messias-figur som kommer och räddar världen och Donnie är rätt stora. Båda får lida, båda gör vad de tror är rätt och båda offrar sig själv frivilligt. Vad vi vill göra i den är essän är att redogöra för hur vi tror att Donnie Darko är en modern Messias och hur han har utvecklas ifrån den bibliska versionen.

Det största problemet med en sådan analys är att filmen på många sätt är öppen för tolkningar och att det inte alltid är riktigt klart vad som händer. Många timmar har lagts ned på att debattera dess mening och löjligt många nätsidor har dedikerats till ämnet. Nedan följer nu vår subjektiva tolkning som vi också anser vara den bästa vi sett.

Vi ser det som att Donnie symboliserar både Jesus, han som frälser människorna genom att offra sig, och människan som söker efter mening. Från början är han vilsen, aningen aggressiv och vet inte riktigt vad som händer. När sedan Frank leder honom genom filmen och för honom samman med Gretchen börjar han sakta men säkert se en mening med livet djupare än den han tidigare hade innan (”What’s the point of living if you don’t have a dick?”). I början av filmen är Donnie mer eller mindre en vanlig människa, han är den sökande själen som vill ha en mening och han är mest av allt rädd för att dö ensam. Under filmens gång utvecklas han dock i takt med att han får mer kunskap och framåt slutet har han övervunnit sin rädsla för döden eftersom han funnit kärleken. Han har dessutom lyckats förneka ondskan (Jim Cunningham, läraren) och gjort sitt bästa för att trösta den utstötta Cherita. Om man ska ta det hela i kronologisk ordning skulle det se ut ungefär som följer:

Donnie leds iväg av Frank i en något ansträngd del av manuset för att uppleva en massa grejer och till slut få ett val. Han är redan innan orolig och inte helt psykiskt stabil, och när han får reda på att jorden ska gå under om 28 dagar börjar han oroa sig för att dö ensam. Han vet inte om det finns någon gud eller om allt bara tar slut, det enda han vet är att han vill veta och därför följer han Frank och gör som han säger. Snart upptäcker han att han av någon anledning har superkrafter och leds av bland annat Frank framåt genom handlingen. Genom att följa Frank får han möjlighet att träffa Gretchen (slå sönder vattenledning -> ledig dag -> hänga med henne på vägen hem) och märker att det finns människor som är genuint goda, han blir helt enkelt kär. Här återuppväcks hans tro på mänskligheten och han blir trevligare mot alla. Han börjar dessutom så smått ta avstånd från och vägra acceptera styret från de som anser att det endast finns två pooler i människor, kärlek och rädsla, bland annat genom att vara otrevlig mot en något rabiat lärare. Man börjar se att Donnie inte ser saker i svart och vitt utan snarare försöker se saker ur lite fler synvinklar och tänka själv. När Jim Cunningham kommer till skolan och pratar om rädsla och kärlek så som om det är något självklart, vill att folk ska vara snälla mot varandra och att man ska vända andra kinden till och vara duktig får Donnie, i filmens bästa scen, presentera sin syn på det hela. Han anser att Jim, som predikar om hur kärlek och rädsla är motsatser och hur man klarar allt om man inte är rädd, är antikrist och gör därmed klart att one size fits all lösningar på psykologiska och mänskliga problem levnadsöden är motsatsen till vad Donnie anser vara godhet. Intressant är att Jim, som senare visar sig vara en pedofil, påstår sig sprida ett budskap av kärlek och vill bli älskad och beundrad mer än de flesta. Oavsett vem som har problem och oavsett vilket problemet är, försöker han sprida ut ett kärleksbudskap och vända-andra-kinden-till-tänkande som helt enkelt inte fungerar hela tiden. Jag tror att just den här scenen är mycket viktig då man får se vad Donnie ser som upphov till ondskan i världen, nämligen blind tro på en lösning och möjligen även hyckleri (beroende på om man tror att Donnie redan här vet att Jim inte lever som han lär).

Efter detta ger Frank Donnie i uppdrag att bränna ned Jims hus och det visar sig då att han är pedofil. Donnie blir med andra ord hämnare redan i jordelivet och går där emot ytterligare en viktig princip, nämligen att syndare ska bestraffas i livet efter döden. Hursomhelst, innan handlingen når sin klimax hinner Donnie med att försöka trösta Cherita. Även om det är tveksamt om man kan säga att han lyckats, det mesta tyder på motsatsen, så visar det ändå på att han har börjat gilla människorna.

Framåt slutet av filmen, när Donnie känner att han lär dra till Grandma Death för att verkligen ta reda på va sjutton det är som händer, kommer själva avgörandet. Efter ett gäng sammanträffanden och olyckor blir Gretchen dödad och Donnie dödar personen som kört över henne (Frank). Han listar även ut hur han ska kunna låta henne leva, nämligen genom att återigen ta nytt av filmens något skruvade syn på tidsresor och åka tillbaka i tiden och bli dödad av jetmotorn. På så sätt kommer aldrig de händelser han sätter igång att inträffa och därför inte heller Gretchen och hans familj att dö. Donnie offrar alltså sitt eget liv för att rädda de han älskar och de som trott på honom som människa.

Det finns naturligtvis ändå en massa skillnader mellan Donnie och Jesus. Först och främst är Donnie mer pragmatisk. Både han och Jesus tro på kärleken men Donnie anser ändå inte att man ska lita alltför mycket på att Gud eller någon annan fixar allt bara man är snäll. Man måste helt enkelt göra en del själv, vilket bland annat visas när Donnie uppmanar en liten pojke att styrketräna för att kunna slå dem på käften när mobbarna försöker köra ned hans huvud i en toalett. Donnie följer inte nödvändigtvis vad Gud kan förväntas tycka heller, utan han hoppas att det finns en gud samtidigt som han även förbereder sig på motsatsen och försöker söka en egen mening. På det hela taget skulle man kunna säga att Donnie liknar ett existentiallistiskt helgon så till vida att han skapar sin egen mening med livet snarare än att köpa ett färdigt paket, men samtidigt är han inte heller helt överens med Sartre då han inte håller med om att allt är meningslöst utan snarare säger att han inte riktigt kan veta.

Jesus frälste mänskligheten och gav människorna möjlighet till evigt liv, Donnie frälste sina nära och kära och samtidigt sig själv då han äntligen finner en mening och finner kärleken. För 2000 år sedan när människor sökte fullständiga svar och ville ha en Gud som tog hand om dem och var vana vid auktoritärt styre fungerade Jesus utmärkt som Messias eftersom det var just det han erbjöd. Han predikade om en gud som dömde och förlät efter rätt bestämda mönster. Under århundradena utvecklades det till att kyrkan tog hans plats och blev mer och mer auktoritär ändå tills Luther spikade upp sina teser på någon Gudsförgäten kyrkdörr i läderbyxornas förlovade land. Därefter gick det lite åt andra hållet med att människor skulle läsa bibeln själv och till slut var vi tillbaka i dekadensen på senare delen av 1900-talet. Hade Jesus kört med samma retorik nu som han gjorde för 2000 år sedan hade folk skrattat åt honom. Visst, någon guru här och där får ett gäng lärjungar, men de flesta människor vill inte förlita sig på en högra makt för att få mening i livet. De vill hitta en egen mening, leva ett meningsfullt liv och i största allmänhet tolka verkligheten själv. Donnie passar utmärkt in i denna tidsepok där han likt många andra söker efter en mening och gör sitt bästa för att vara en anständig karaktär. Han slåss mot ondskan i form av självhjälpsgurus som försöker pracka på andra sina förenklade världsbilder och uppmanar till att förneka sin rädsla. Han hittar dessutom en mening med livet i kärleken och offrar sig för den. Han har helt enkelt frälst sig själv, och det är det vi tror att är det centrala budskapet i Donnie Darko.

Alla människor måste frälsa sig själva, det finns inge lösning som funkar för alla och de som hävdar att de har en ljuger. 2000-talets början präglas av individualism så djupt att till och med religion, för de flesta, har blivit något individuellt. Man måste själv hitta på något att tro på om man vill ha en mening och oavsett vad man tycker om religion, självmord och altruism måste man erkänna att det på sätt och viss är ett rätt sympatiskt budskap.

Spiderman 3 poster

Vilken läcker trikå Peter Parker har. Inte sant?

Åhlens är idioter

Jag har slutat handla dvdfilmer på Rocks Records, tvspelsbutiker, Åhlens och andra varuhus. I veckan när jag väntade på en kompis tog jag mig ner till undervåningen på Åhlens för att spana in deras utbud.

Det fanns ett relativt stort utbud av de nyaste filmerna. Det är kanon med ett stort utbud med nya filmer och jag hade kunnat tänka mig att köpa filmer därifrån eftersom jag förmodligen skulle finna det jag söker efter. Men Åhlens priser är skrattretande. Förväntar dom sig att jag under några som helst omständigheter ska betala 200 kronor för The Aviator? Jag kan köpa samma film för 79 kronor på Siba, Willys och Elgiganten.

Är Åhlens ovetande om att dvdskivor inte är lika exklusiva som 1999 och att andra varhus och affärer faktist också säljer samma filmer fast för halva priset? Troligen inte.

Därför har jag sedan ett par månader tillbaka börjat följa med och handlat på alla stora mataffärer. Där finner man oftast en stor låda innehållandes 500 dvdfilmer (kanske 40 olika filmer, resten dubletter) för 99 kronor eller billigare.

Nu kanske ni tror att det bara är skräpfilmer där men de fynd jag gjort är; Scarface (min dubbeldisc version försvann), The Machinist och American Beauty för att nämna tre stycken. Förvisso hade jag redan sett filmerna innan jag handlade dem - men för 100 kronor kan jag lika bra köpa dem.

Mitt tips till er är att följa med era föräldrar till dessa varuhus eller börja besöka dessa affärer själva.

Scarface

Det finns en del filmer man bör ha sett om man är intresserad av film. Scarface är en sådan film. Scarface 'är regisserad av Brian de Palma och knarkkungen Tony Montana gestaltas av Al Pacino.

Filmen handlar om knarkkungen Tony Montanas liv - om hans uppgång och fall. Från att ha varit diskare arbetar Tony sig upp och han blir en hänsyningslös gangster vars största problem är hans hybris. Tony Montana är inte rädd för någon, han dödar eftersom "It's fun". Det hjälper honom att avancera upp - men det får förödande konsekvenser.

Scarface är en råbarkad film. Även om själva temat uppgång och fall inte är särskilt upphetsande är historien intressant eftersom De Palma lyckas på ett skickligt vis visa hur en persons hybris kan förstöra ett helt imperium.

Al Pacinos rolltolkning av Tony Montana mottogs väldigt bra och från vissa håll hävdas det att detta är Pacinos bästa rolltolkning någonsin. Och visst han är bra i rollen som Montana - men ofta spelar han över.

Filmen är trots allt väldigt bra och filmen tillhör 'måste-ha-sett' kategorin. När filmen endast kostar 79 kronor på köpcentrum och statoilmackar finns det ingen som helst bortförklaring för en filmintresserad att inte ha Scarface i dvdsamlingen.

Recension: Saw II

Saw var en av de största överraskningarna 2004. Filmen rangordnades av undertecknad som en av de absolut bästa skräckfilmerna på länge. Det vore lögn att säga att mina förväntningar inte var skruvade till max direkt när jag fick höra att en uppföljare var på gång.

Filmen utspelar sig ett par månader efter första filmens slut. Denna gång har Jigsaw kidnappat och satt ett par ungdomar i ett hus – ovetandes varför. Ett element till originalets storhet var enkelheten. Den handlade om två – för varandra okända – människor faststängda i en skitig lagerlokal ovetandes varför. Ingen av dessa två är kvar i uppföljaren utan har bytts ut mot ett par ungdomar och i stället för att fokusera på att finna anledningen till varför de är inlåsta och vad de har gemensamt läggs större vikt vid att argumentera och bråka med varandra. Dialogerna i Saw II är ogenomtänkta. Bousman borde lagt ner mer tid på att skapa en vettig dialog och försökt minska ned antalet oneliners.

Miljöerna i Saw var gråa, ensliga och kusliga. De tillhörde ett av de bästa elementen i filmen. Regissören har lyckats minst lika bra här då miljöerna är lika skitiga och skräckinjagande.
Skådespeleriet i originalet var tunt – så även här. Donnie Wahlberg känns varken levande eller trovärdig i rollen som polisinspektören Eric Matthews.

Sammanfattningsvis är Saw II en medioker uppföljare. Den innehåller de flesta saker originalet gjorde men utförandet är sämre och filmen känns varken originell eller nyskapande. Större vikt borde ha lagts ned på historien då det finns plotholes. Filmen känns från första början till slut som en sämre version av Saw. Nyligen annonserade Liongate ut att en uppföljare är under produktion. Finns det kvar någon publik till en sådan film?

2/5

Bevara dvd-skivor med respekt för böveln!

Jag blir rent ut sagt flyförbannad när folk lånar dvdfilmer och förstör fodralen. Om man får förtroendet att låna en film förstör man inte fodralet genom att repa kanterna. En annan sak som är vanligt för gemene är att folk tenderar att lägga dvdskivorna fritt på bordet. Antingen blir de repade eller spiller man läsk på dem. Vad tror dessa människor att dvd-fodral är till för? Går dessa människor in för att framstå som idioter eller jobbar de successivt på att framstå som en.

En annan sak jag stör mig på är hur filmer man lånat ut inte lämnas tillbaka. Fick nyligen reda på att en i parallellklassen hade min Jalla Jalla! film. Trevligt, det var mer än jag visste.

Recension: Green Street Hooligans

Efter succéerna med Sagan om ringen trilogin har Elijah Woods fritt kunnat välja mellan filmroller. Han har medverkat i Ethernal Sunshine of the spottless mind och i Sin City och i Green Street Hooligans spelar han Matt.

Green Street Hooligans handlar om Matt som studerar juridik vid Harvard. Med endast ett fåtal månader kvar till sin examen blir han oskyldigt avstängd för narkotika innehav. Matt tar sin tillflykt till London för att hälsa på sin syster Shannon (Claire Forlani) och hennes man Steve (Mark Warren). Matt börjar umgås med Steves yngre broder Pete (Charlie Hunham) – fotbollshuligan och ledare för West Hams firma. Till en början är Matt vilsen – han vet inte riktigt vem han är – eller vart hans hem är. Tillsammans med Pete och dennes vänner blir Matt introducerad till huliganvärlden. En dörr till en ny värld öppnas för Pete – där han känner samhörighet och finner en identitet. Han är inte en ensam längre – utan han är en del av ett brödraskap vars livsstil går ut på att ”Stand your ground and fight”.

Green Street Hooligans är regisserad av Lexi Alexander – en okänd tysk kvinnlig regissör. På ett ytligt plan har Green Street Hooligans en trivial handling. Den handlar om en pojkes försök till att finna sig själv – i en värld kantad av fylla och slagsmål. Filmens budskap är väl att visa hur mycket huliganvåldet kostar samhället. Med filmens budskap i huvudet är det tämligen enkelt att måla upp en bild av hur filmen kan tänkas vara – en missvisande film som framställer huliganer som människor utan känslor. Lyckligtvis har Lexi inte valt att gå den vägen utan huliganerna i filmen framställs som människor – inte helt olik någon annan –skillnaden är deras kärlek till fotboll och våld.

En bidragande orsak till att filmen är bra är skådespelarinsatserna. Aldrig förr har en huligan blivit mera trovärdigt och träffsäkert gestaltat än Charlie Hunhams karaktär. Anna-Maria D’Amato och medarbetare har på ett träffsäkert och trovärdigt sätt lyckas med kostymeringen – huliganerna både låter och ser ut som riktiga huliganer. En annan lyckad del av filmen är miljöerna. Man känner igen sig i den typiska Londonmiljön och man riktigt känner samhörigheten och atmosfären timmarna innan matchstart på puben.

Sammanfattningsvis är filmen bra. Den skildrar en känslig sak – nämligen huligankulturen – men Lexi Alexander väljer att inte stå med en moralpekpinne och visa på vad som är rätt och fel – utan det är upp till åhörarna själv att avgöra. Detta tillsammans med bra skådespelarinsatser på flera håll gör filmen till en gripande, intressant och sevärd film.
3/5.

Superman spoilers och annat godis.

Den nya Supermanfilmen har premiär i Juli. Regissör för filmen är Bryan Singer, regissör för de två första delarna av X-men trilogin.

Lite spoilers och godis;

The movie will pick up where the first two films left off, with Superman returning to Earth after having been missing for five years. Bryan Singer plans on using stock footage of Marlon Brando that was originally shot by director Richard Donner for Superman Returns. The character in the new film is expected to have a very minor role. John Williams will provide the score for the movie.

The Man of Steel will also reportedly be lending a helping hand to British billionaire Richard Branson, head of the Virgin Group. In one sequence, apparently, arch-villain Lex Luthor attempts to shoot down Branson in his space plane,

Superman is believed to be dead, Outside of a Hospital people are seen with banners saying "Superman don't die" and "God speed Superman". There is then a big funeral but in a 'messiah like' scene Superman rises from the dead.

Inside a soundstage in Sydney, Australia, Brandon Routh, as the Man of Steel, crawls across a black, wet wasteland, pursued by the evil Lex Luthor (Kevin Spacey) and Luthor's three henchmen. One of the thugs grabs Superman by his hair and shoves his face into a dark puddle, holding the hero's head underwater as he struggles for air.

Luthor strides up behind Superman, stabs him in the back with some sort of Kryptonite shiv and whispers a sentence so horrifying (and, for now, top secret) into his ear that Superman cries out in agony. He staggers to his feet, stumbles and topples backward over a cliff. Luthor walks to the edge, looks down into the abyss and sneers, "So long, Superman."

Trailer till filmen finns här http://www.imdb.com/rg/TITLETRA_CLICK_SCRPLY/rp-300k/title/tt0348150/trailers-screenplay-E25955-6-3

En översättning till svenska kan komma upp senare, om jag tar mig den tiden dvs.
Cred till toadape för informationen.

Har Hollywood slut på idéer?

Gamla beprövade och vinstgivande filmer får nya uppföljare. De jag tänker på främst är Die Hard 4.0, Rambo 4, Rocky 6 samt Indiana Jones.

Med tanke på att gamla klassiker och gamla bra filmer får uppföljare så har jag börjat fundera om Hollywood har slut på idéer. Det finns - som jag ser det - ett par anledningar till detta. Först och främst är idéerna slut. Frågan är, har Hollywood någonsin haft några egna idéer? De har tidigare gjort om andras manus och sina egna. Nu är det värre än någonsin. En annan anledning torde vara den gratisreklam de får när man utannonserar uppföljare till gamla kultfilmer. Det är såklart bekvämt och enkelt att tjäna pengar på ett tidigare vinnande koncept. Man har - eller har alltid alltid - suktar efter att tjäna så mycket pengar som möjligt - likt alla andra.

En annan orsak kan vara att man inte riktigt vågar ta ut svängarna när det kommer till att göra nya - och annorlunda - filmer. Om budgeten för en film är 300 miljoner är risken stor att man i stället för att testa något nytt. Vad man då inte vet är om det finns en målgrupp för den typen av film och då tror jag man istället lutar sig på tidigare erfarenheter utan anpassar sig efter tidigare lyckade koncept.

Ännu tråkigare - än att Hollywood har slut på idéer - är att de gamla filmernas storhet kan komma att försvinna när man i stället för att våga satsa på nya idéer och koncept istället förlitar sig på gamla koncept, tråkigt nog.

Remake till He-Man under produktion

John Woo har nyligen påbörjat arbetet med He-Man and the Masters of the Universe (http://www.imdb.com/title/tt0427340/). He-man är den starkaste mannen i universum och han tampas med Skeletor om kontroll över planeten Eternia och för att skydda hemligheterna i Castle Grayskull.

I huvudrollen som He-Man ser vi Jason Lewis från CSI:Miami ochThe Jacket. Vem som ska spela Skeletor är ännu inte klart. Filmen beräknas ha premiär 2006 och lär få tuff konkurrens från X-men, Superman och eventuellt The Flash.

Pirates of the Caribbean: Dead mans Chest poster.

Lite godis om uppföljaren till Batman Begins.

I uppföljaren till Batman Begins som beräknas vara klar 2008 och regisseras av Christofer Nolan. Titeln är ännu obestämd men går under två olika titlar, Batman Joker och Batman Begins 2.

Ra's Al Ghuls dotter kommer medverka som en hämnare för mordet på fadern. Skådespelare okänd. Emily Watson kommer medverka som en doktor som blir kär i Jokern och släpper ut honom ifrån Archam.

Cred till toadape.

Sin City 2 blir en renodlad uppföljare.

I en intervju vid en serietidningsmässa berättade Sin Citys skapare Frank Miller att tvåan blir en renodlad uppföljare. Sin City 2 blir alltså "An original story makes the film a true sequel" - dvs Sin City tar vid där originalet slutade. Tidigare spekulerades det huruvida tvåan skulle utspela sig innan ettan och därmed vara helt fristående. Det verkar inte bli så nu, vilket gör tvåan mera intressant.


Nyheten i sin helhet finns att läsa här: http://comics.ign.com/articles/689/689409p1.html

Pirates of the Caribbean 3: Unchartet waters

Rykterna går att filmen kan komma att heta "unchartet waters". Namnet är inte det finaste man sett men med tanke på att filmens release är 2007 byts det förmodligen ut.

Cred till toadape.

Ocean's Thirteen

Föga förvånande står det klart att en tredje film om Danny Ocean och kumpaner är produktion. Den första filmen hade, förutom bra skådespelare, bra handling och en väldigt överraskande twist. Den andra filmen var en slädstruken uppföljare, godkänd, men inget mer.

Att man skulle göra en tredje film och på det viset slutföra trilogin kommer inte som någon nyhet. Det är vanligt i Hollywood att man gör en bra film till en trilogi. Om inte annat är det ett relativt säkert kort för att mjölka ut så mycket pengar som möjligt ur ett tidigare vinnande koncept. Genialt eller penningkåta? Det är upp till var och en att avgöra.

Den info som är släppt finns att beskåda här: http://www.imdb.com/title/tt0496806/

Da Vinci-Koden

Da Vinci-koden går upp på bio 19 Maj i år. Det sägs att det ska bli årets film, det kan säkert stämma. Tom Hanks, Ian Mckellen och Audrey Tautou är bara några av skådespelarna som skall medverka i filmen. Jag kan mycket väl tänka mig att det blir en bra film men ärligt talat så tror jag att de flesta, innan de sett den, bildat sig en uppfattning om att filmen är bra, och därmed blir den det.

Jag tror personligen på att det blir en intressant film men vill säga att det är en sorts psykos ala Peter Jackson och King Kong kring filmen. Det är ju trots allt en väldigt bra bok som blir till film och välkända skådespelare medverkar i den. Den är redan på förhand väldigt bra med andra ord.

Eftersom Da Vinci-koden går upp på bio 19 Maj stjäl den all uppmärksamhet från en annan film som går upp fem dagar senare, nämligen X-men 3. Det ska bli intressant att se hur Brett Ratner (som tidigare gjort Röd Drake) tacklar uppgiften. Personligen anser jag att X-men filmerna varit de bästa och intressantaste serietidningsfilmerna hittils gjorda. Det har förvisso endast gjorts en Batmanfilm ännu (jag räknar inte med Tim Burtons goth-parodier) men X-men har en intressant story och trots att det uppstår kärlek lyckades Bryan Singer skildra på ett trovärdigt och bra sätt utan att det blev för banalt eller klychéefyllt.

Den intressantaste filmen som släpps i Maj? Da Vinci-koden?
Nej, X-Men 3.

Recension: Masjävlar

Ett flertal gånger har jag läst om Masjävlar i tidningen. Vad som stod där bör man kanske inte ta på för stort allvar. Jag bestämde mig iallafall för att ge filmen en ärlig chans, vilket jag, i efterhand, ångrar.

Masjävlar är dynga. Filmen har lovordats av många och var, om jag inte minns fel, nominerad till en eller flera Guldbaggar. Filmen är slätstruken och ointressant. Filmen handlar om Mia, uppväxt i Dalarna men sedan 15 år tillbaka boende i Stockholm. Hennes fader fyller 70 år och det ska såklart firas ordentligt med en stor fest. Filmen innehåller alla sorters stereotyproller, den dumglade systern, den pessimistiske och avundsjuke systern och den humoristiska och äldre mansgrisen. Tidigt i filmen får man en klar bild av hur personerna ser ut på ytan, men står allting rätt till? Självklart inte.

Filmen är regisserad av Maria Blom, en rookie i sammanhanget. Jag förstår uppriktigt inte all hype kring filmen. Filmen har en intetsägande historia och riktigt tråkiga skämt. Skådespelarinsatserna är filmens ljuspunkt. De hjälper inte upp filmen nämnvärt men visar att svenska skådespelare kanske inte är helt värdelösa ändå. Sammanfattningsvis är Masjävlar en intetsägande och ointressant dussinfilm man klarar sig utan.

1/5

Recension: Big Fish

Med Big Fish visar återigen Tim Burton känsla för sagoberättande och Danny Elfman glänser som vanligt med musiken.

Big Fish handlar om Edward Bloom (Ewan Mcgregor) , en man med stor aptit på livet och historier. För de flesta är Edward en humoristisk och varm person, för hans son är han en gåta.
De har inte talats vid på tre år eftersom sonen Will tycker att fadern är en lögnhals. Filmen tar sin början i slutet av Edwards liv (då gestaltad av Albert Finley) när han försöker ta reda på vem hans fader egentligen är.

Vi får ta del av Edwards liv genom flashbacks och historier om honom, alla kryddade till max och med en stor portion humor. Tidigare har Burton visat att han är en av de främsta på sagoberättelser men denna gång är storyn relativt tunn och inte allt för gripande eller intressant. Det bästa med filmen är i stället fotot och "Feel-good-känslan" och med denna film hyllar Burton fantasin. Filmen är nästan två timmar lång och visst känns det som man kunnat korta ner den en aning.

Som helhet är filmen sevärd men långt från ett mästerverk.


3/5

Tre fräscha från Casino Royale.

Är det bara jag, eller är Craig den fulaste Bond hittils?

Cred till toadape för bilderna.

Två juiceförpackningar kvar.

Jag tror aldrig att jag druckigt så mycket juice i hela mitt live under en kortare period än nu. Jag har, själv, druckit åtta liter på mindre än en vecka. Det är ett personligt rekord och sällan har juice smakat så gott. Frågan ni kanske ställer er själva är varför juicen är godare nu? Den är godare av den simpla anledningen att om man skickar in sex stycken streckkoder till juiceföretaget erhåller man en dvdfilm gratis. Tyvärr handlar det inte om några kanonfilmer men likväl värda att dricka 12 liter juice för.

Filmerna det rör sig om är:
Masjävlar
Rancid
Så som i himmelen
och Lilla Jönssonligan.

Jag har ännu inte bestämt mig för vilken jag ska välja men det lutar åt att det blir Rancid. Lilla Jönssonligan går bort direkt, den suger. Det vet jag. Så som i himmelen är så in i helvete överskattad och banal så den går också bort. Kvar står då Masjävlar och Rancid. Daladialekten är så inihelvete jobbig och filmen är inge vidare humoristisk. Som det ser ut nu så blir det Rancid.

Henry Hill.

Recension: Lost in Translation

Jag tog mig äntligen tid att se den - i media - kritikerrosade Lost in Translation av Sofia Coppola. I huvudrollen ses - den innan denna film - halvdane Bill Murray och Scarlet Johanson.

Filmen handlar i stora drag om mötet mellan en gammal skådeseplare och en ung författare möts i Tokyo. Han där - för att spela in en reklamfilm för Whisky och hon där tillsammans med sin man som är fotograf. De har ingenting gemensamt men ingen av dem känner sig hemma i Japan och dess kultur. Tycke uppstår dem emellan och de börjar att umgås. Filmen är en kärleksförklaring till Tokyo och dess invånare vilket är tydligt i Coppolas framställning av storstaden. Lost in Translation berättas i ett långtsamt tempo - lite väl långsamt kan tyckas.

Det vilar en skön atmosfär över filmen. Dialogerna är relativt få och det läggs större vikt på huvudrollsinnehavarna att uttrycka sig genom skådespeleriet. Ett genidrag. Den varma och underbara atmosfären och de exotiska miljöerna har en central roll i filmen. Detta tillsammans med den romantiska känslan som infinner sig under stora delar av filmen kan få alla macho-mans att smälta som is.

Plus:
Scarlet Johansson - visar sitt fulla register och vilken enastående skådespelare hon är.

Minus:
Det tidvis slöa tempot.

3/5

En ny blogg ser ljuset.

På denna blogg kommer det i framtiden att finnas omdömen, recensioner och annat relaterat till film. Det kommer skrivas om såväl nya som äldre filmer och om bra och mindre bra filmer.
Det kommer även att postas andra saker här. Vad det är vet jag ännu inte, men någonting kommer det nog bli.

Henry Hill.